Deprimerad – jag?
En text från feb 2007:
Jag har diagnosen utmattningsdepression.
Och jag har sannerligen varit både utmattad och deprimerad. Man blir det av att gå in i väggen gång på gång. Och förlora jobbet. Och vara utfattig. Och blablabla.
MEN – det slog mig när jag stod och diskade: Visserligen är jag inte helt återställd när det gäller tröttheten, men någon depression är det verkligen inte tal om längre.
När jag ser på mitt liv i backspegeln undrar jag om jag någonsin varit helt fri från depression. Tveksamt.
Men har jag någonsin begripit att jag var deprimerad? Oftast inte.
Nu märker jag skillnaden på liv och liv. Nu vet jag varför jag blir ledsen och kan stå ut med det. Det känns inte som om jag svajar och ständigt är på väg att falla. Trots att framtiden är minst lika osäker som någonsin förr är jag inte nämnvärt orolig. Jag accepterar att det finns saker jag inte kan styra över. Katastrofer kommer och går, men jag står där jag står.
Mitt liv är varken roligare eller mer innehållsrikt än förr, i själva verket är det definitivt tvärtom. Många hade nog avlidit av tristess om de tvingats leva mitt liv.
Men jag både överlever och lever gott. Bättre än nånsin.
Hur kan det vara?
Jag skyller på maten.
Jag tror att allt sockret jag stoppade i mig förut fick mitt blodsocker att åka bergochdalbana, hjärnan att kortsluta och få en felaktig kemisk sammansättning. För lite riktigt fett och bara socker.
Nu när jag inte skyr fettet men skippar allt socker är hjärnan lugn och fin och utan spöken.
Den kanske aldrig kommer upp till sin forna kapacitet pga permanenta stresskador, vad vet jag. Men den gör så gott den kan och jag slipper så mycket av oro, ångest och svarta hål som varit vardagsmat i hela mitt liv.
Trots att förändringen är så påtaglig har jag ändå själv svårt att riktigt tro på att den ska vara beständig. Men jag märker ju att varje gång jag gör avsteg och äter socker kommer oron och svajet tillbaks.
Min egen erfarenhet och många andras berättelser om liknande förbättringar har fått mig övertygad om att LCHF är en kost för både kropp och själ, och det bästa vi kan äta.
Och jag för min del tänker aldrig gå tillbaka till sockerkost. Alltför mycket står på spel, och varför skulle jag välja att vara sjuk när jag kan vara frisk?
Mackorna och potatisen är helt enkelt inte värda det.
Chakulas LCHF 
Bittan said
Jaaaaaa…helt otroligt ! Jag känner mig precis så här, har idag sagt till min man att min hjärna är ”klarare” jag tänker en tanke klart !
Två veckor utan socker…och man skulle hinna bli 45 år, innan man förstod!
men bättre sent än aldrig ,)
Var bara tvungen att skriva några ord, nu ska jag läsa mer på din sida /Tack för kloka ord
Kvh Bittan
chakulaslchf said
Bittan: Roligt att höra! Så är det för mig också, hjärnan är klarare och bara detta att den inte dimmar igen av blodsockerfall en timme efter lunch… Härligt! 🙂
Jaeda said
Jag känner precis igen mig av vad du skrev här, är själv sjukskriven för utmattingsdepression sedan 2002. Under värsta down-perioden så skrek kroppen efter mat/socker gav “falska” Blodsocker-nivån-är-nere-i-noll. Slut på ork och lust kastade man snabbt i sig en Mars bar eller dyrligt, tills man orkade ta sig för att laga till någon mat.
Precis som du också beskriver så har min depression försvunnit mer eller mindre, men är fortfarande låg på energi. Min terapeut råde mig att försöka skaffa mig en “buffert” dvs. så min energi/ork nivå ligger en bra bit över Noll-strecket, så man inte åker ner i det svarta-hålet när saker och ting gå emot och kaos. Javisst det låter ju vettigt men hur tar man sig dit, hur bygger man upp en “buffert”??
Ja det har varit en mödosam resa, men jag började för ett tag sedan att dra mer på kolhydrater, åt mina mellan mål och plötsligt försvann socker suget. Dock kände jag att jag fortfarande var stresskänslig och orkade bara med en viss mängd motgångar tills jag kände det svarta-hålet/down spiralen närmade sig.
Jag har nu precis i dagarna börjat med LCHF, och sakta dragit ner på kolhydrater och socker.
Jag blev så förvånad imorse, åt pannkakor gjorda på kokos- och madel spån med ägg och grädde i smeten, hade tyvärr ingen vispgrädde hemma (ja i england har de single och double cream, går bara att vispa double cream) eller hallon så jag stekte 3 bacon att äta till. Jag åt kl 07:00 och när klockan var 13:00 hade jag inte känt av hunger eller blocksocker fall.. WoW !!
Det har aldrig hänt mig förut.
Åt iallafall lunch vid 13:00 och jag borde nu vid 16:30 vara vrål hungrig och även fått sug efter någe sött / mellan mål, men det har inte kommit ännu. Så jag ska nog fortsätta med LCHF i 2 veckor har jag bestämt mig för att se vilket resultat det ger innan jag bestämmer för att köra fullt ut.
Tack för du satte ord på mina egna erfarenheter
/Jaeda
chakula said
Hej Jaeda!
Tack för din långa kommentar. Det var härlig läsning, och jag önskar dig all lycka till i fortsättningen!
Fortsätter energinivån att vara låg, skulle du kunna testa dig för hypothyreos. En teori är att sköldkörteln är skuld till många problem, inklusive utmattningsdepression.
Hör av dig igen och tala om hur det går?
Ekisabet Bradley said
Hej, jag äter Levaxin då mina sköldkörtel hormoner slår i botten.
Får nog inse att det gör att det inte är helt lätt att bli av med övervikt även om man äter strikt enligt LCHF. Ställde mig på vågen efter 9 dagar (är inne på min 13:de dag!) men hade bara tappat 0,5 kg. Nedslående! Fast jag känner mig pigg och det är ju en vinst i sig! Har du några bra tips att ta till så tas de tacksamt emot!
chakula said
Hej! Mitt bästa tips är nog att bepansra sig med tålamod. Och att läsa på så mycket man kan. Om man går ner snabbt eller inte beror ju på så många saker, bl a hur man behandlat kroppen tidigare, bantning o dyl. Stress. Jag vet såna som stått still ett halvår innan kroppen äntligen fattat galoppen och börjat släppa vikt.
Jag rekommenderar Kolhydrater i Fokus, om du inte känner till det redan. Gratis, och fullt med kunniga människor som kan hjälpa dig att hitta svaren. Lycka till!
mimmi said
Elisabeth (& Chakula). Jag har inte riktigt förstått det här med hypothyreos – är det inte så att man går upp i vikt innan man blir medicinerad och att man därefter kommer tillbaka till normalvikt när man får t ex Levaxin?
Och hur går det för dig Chakula med medicineringen? Fungerar det bra – har du märkt att kroppen svarar bättre nu när du fått diagnos och medicin?
chakula said
Jag tror det där är högst individuellt – som allt annat! 😉 Sköldkörtelproblematik innebär svårigheter att gå ner i vikt, och det är inte säkert att Levaxin fixar till det där så enkelt. Men medicinering underlättar väl oftast i alla fall.
Själv kämpar jag för att få pröva Armour Thyroid, naturligt grissköldkörtelpreparat som innehåller T1, T2, T3 (liothyronin) och T4 (levaxin). Vanliga sjukvården behandlar bara med T4 och ibland med T3. Och effekten av dessa har avtagit väsentligt för mig.
Med viktminskningen märker jag ingen skillnad. Det är svårt helt enkelt! 😉
Plingan said
Sist när jag var hos min läkare dr Lars Lundh i Köping (vill rekommendera honom till alla trötta patienter) så sa han att har man obehandlad B12-brist och problem med sköldkörteln så ska man först behandla B12-bristen, för då kan kroppen själv omvandla T4 till T3 (om jag förstod honom rätt).
Hur märker du att effekten av levaxinet har avtagit? När jag började med att ta levaxin, 25 mikrogram, då tyckte jag att jag reagerade på behandlingen, blev hungrigare, varmare och fick huvudvärk de första dagarna. Sen dess har jag känt nada. Är nu uppe i 100 mikrogram, och enligt min läkare kan en del patienter behöva mkt höga doser innan de känner att de hamnat rätt, eller snarare för högt, och då får man backa lite med medicinen. Först när man känner att man är på rätt nivå, kollar man mha blodprover sina värden, så man vet var man ”ska” ligga.
chakula said
Jag märker det på så sätt att jag blir tröttare. Dimmigare liksom. I början av medicineringen blev piggheten så påtaglig, men nu kan jag somna nästan varsomhelst, närsomhelst igen.
Jag åt upp till 200 mikrogram ett tag, men är nu nere i 100 vilket passade mig bra när dosen ställdes in. Nu vet jag ju inte längre…