Björnen, ankan och sumobrottaren

En text från jan 2007:

Idag blir det lite obehagligt, och lite gulligt.
Och lite hur gör djur.

Först: när jag hörde talas om LCHF första gången i juli förra året sen tyckte jag att det lät väldigt konstigt. Bakvänt. Äta mycket fett och bli smal??? Några dagar senare hade jag ändå börjat äta efter konceptet, eftersom jag hört att man kunde bli frisk från en sjukdom jag har. Vad hade jag att förlora? Så jag satte igång med friskt mod och tog reda på allt jag kunde om LCHF. Jag behövde inte läsa länge för att inse att här var något revolutionerande, och framför allt, något som faktiskt lät helt logiskt.

Jag ska inte trassla in mig i resonemang om kroppens kemi, för sånt kan andra mycket bättre.
Men jag vill gärna helt kort ta upp några intressanta fenomen från när och fjärran:

Det första är det obehagliga.
Rätter som gåsleverpastej och pekinganka kräver manipulation av djuren medan de lever för att uppnå önskad storlek och fetthalt. För dem som inte vet det, går det till så att man tvingar i djuren extra föda genom ett rör som körs ner i halsen på dem.
Jag ska inte gå in på de rätt förfärliga konsekvenserna för själva djuren utan hålla mig till ämnet.

Nämligen: var är det de blir matade med?
Jo, spannmål.
Fiberrik nyttig smalmat, som vi alla ska må så bra av.
Konstigt då att gässen blir så feta av samma mat så att deras lever blir tio ggr för stor och sprängs.

Nu är det slut på hemskheterna.
Nu snackar vi gosiga björnar här.
När björnen förbereder sig för att gå i idé, äter den upp sig för att klara den långa vintern på sina fettreserver.
Den behöver snabbt skaffa sig ett fettlager som sen skyddar under flera månader i kyla.

Vad äter den? Fett?
Nä, blåbär.
Fulla med kolhydrater (socker). Och det ger björnen ett rejält lager späck.

Jag vet inte om sumobrottare hör till kategorin gulligt, men de är ju i alla fall intressanta ur kostsynpunkt.
Vad äter egentligen en sumobrottare för att bli så där stor och fläskig? Han måste ju proppa i sig drypande bacon och dricka vispgrädde till?

Inte riktigt.
En sumobrottare äter enligt uppgift mycket grönsaker och frukt, dvs mycket kolhydrater (hur kan det gå till? Nå, de har väl sina knep, det har ju ändå funkat i över tusen år…)

Jamen är det inte konstigt?
Vi vet ju att man blir fet av fett och smal av kolhydrater. Det har de ju sagt till oss hela vårt liv.

Eller?

Medan ni funderar på detta ska jag provsmaka en ny rätt igen, återkommer senare ifall den är god!
Den är åtminstone fet. 😉